Bekräftelse

Dag 4 - 9 / 12 - 2017

Bekräftelse

Klockan halv tio kommer vi oroliga till Karolinska Institutet.

Ultraljudet satt igång och allt kollades igenom extra noga. Sköterskan stannade upp på hjärtat väldigt länge, hon var extremt fokuserad och noggrann och använde alla instrument som fanns tillgängliga på hennes instrument, värmesensorer och 3D ultraljud.

Man höll andan ju längre sköterskan fokuserade på hjärtat, tills hon sa att allt såg bra ut. Det var väldigt tydligt att högerhanden inte fanns där, det blev tydligt att vår son hade armbågen kvar men att det tog stopp, två ben-pipor syntes i underarmen men hälften av underarmen var av, fanns inte.

Mitt huvud kunde inte tänka, jag började titta in i väggen istället för på ultraljudet. Inte en tanke gick i huvudet, det var stopp. När ultraljudet var klart fick vi endel information och sköterskan började prata om alternativ, fostervattenprov och abort. Huvudet var som en betongvägg.

Vi fick ta beslut om vi ville ta fostervattenprov direkt för att utesluta att barnet inte har någon kromosomavvikelse.

Jag och Lisa försökte prata om det och vi hade inga bestämda åsikter. Vi kom fram till att vi ville göra det. Jag kunde inte uppbringa en tanke, utan försökte använda diskutera fram till ett beslut, världen kändes likgiltig.

Att se en nål stickas in i magen på sin fru genom ultraljud kändes som en film. När hinnan till fostervattnet penetrerades ville hinnan inte riktigt gå hål på, lite som att sticka hål på en ballong.

Tre timmar spenderade vi på Karolinska Institutet. Otroligt vilken hjälp man får i Sverige.

Att skicka meddelande till vänner och familj om vad som hänt är jobbigt.

Vi får svaret på fostervattenprovet om 1-2 veckor.

Neo i närbild på ansiktet, man ser vänstra handen hållas över ansiktet och högra armen och armbågen nära munnen, nästan så att han försöker stoppa en del av armen i munnen.

Landar

Dag 2 - 7/12 - 2017

Landar

Vaknar upp ur sängen och hade sovit oroligt hela natten. Halvsovandes börjar man fundera på varför man mår som man mår tills det hela slår en och tankarna börjar komma tillbaka.

Det var väldigt svårt att gå till jobbet och väl där så var huvudet som sirap och tårarna rann då och då.

Man kommer hem och bryter ihop i sängen en stund.

Beskedet

Dag 1 - 6/12 - 2017

Beskedet

Jag har alltid känt mig annorlunda och alltid tänkt att mina barn kommer vara lite annorlunda. Jag hade inte tänkt att det skulle uppenbara sig på sättet det gjorde. Det är stor skillnad på att känna sig annorlunda och att vara annorlunda.

En tisdag morgon åkte jag och Lisa in till ultraljudet, det var vårt tredje ultraljud. Klockan var 08 och vi möttes av en väldigt sympatisk sköterska.

Hon började med ultraljudet och började sin lista av grejer att kolla.

Allt såg helt normalt ut, till en början. Tills hon nämnde att hon inte kunde se någon högerhand. Den kunde ligga lite gömd bakom huvudet eller navelsträngen så hon skakade lite på magen och fick lite bättre bild och det blev ganska tydligt att armen tog slut. I detta mörka rum, med en snäll sköterska och min fru och livskarmat, kunde jag inte inte hålla tillbaka tårarna. Hon försökte kolla väldigt noga men hon ville att någon annan skulle kolla på det också. Samma dag blev vi kontaktade av Karolinska Institutet och fick tid redan på fredag att komma dit.

Det var svårt att svälja. Vår son saknade en hand. Och annat kanske kunde vara fel.

Det är mycket tankar som går i huvudet, både sunda och osunda. Man får kämpa mot sina egna fördomar, värderingar och erfarenheter kring handikapp och annat man ställs inför. Både jag och Lisa gick till jobbet, men vi både åkte hem redan halv två då det bara blev för tungt för oss.

Vid sitt skrivbord satt man som en dimma och tårarna rann titt som tätt. Vi glömde helt bort lunch och låg och grät i varandras armar till klockan var fem.