Beskedet

Dag 1 - 6/12 - 2017

Beskedet

Jag har alltid känt mig annorlunda och alltid tänkt att mina barn kommer vara lite annorlunda. Jag hade inte tänkt att det skulle uppenbara sig på sättet det gjorde. Det är stor skillnad på att känna sig annorlunda och att vara annorlunda.

En tisdag morgon åkte jag och Lisa in till ultraljudet, det var vårt tredje ultraljud. Klockan var 08 och vi möttes av en väldigt sympatisk sköterska.

Hon började med ultraljudet och började sin lista av grejer att kolla.

Allt såg helt normalt ut, till en början. Tills hon nämnde att hon inte kunde se någon högerhand. Den kunde ligga lite gömd bakom huvudet eller navelsträngen så hon skakade lite på magen och fick lite bättre bild och det blev ganska tydligt att armen tog slut. I detta mörka rum, med en snäll sköterska och min fru och livskarmat, kunde jag inte inte hålla tillbaka tårarna. Hon försökte kolla väldigt noga men hon ville att någon annan skulle kolla på det också. Samma dag blev vi kontaktade av Karolinska Institutet och fick tid redan på fredag att komma dit.

Det var svårt att svälja. Vår son saknade en hand. Och annat kanske kunde vara fel.

Det är mycket tankar som går i huvudet, både sunda och osunda. Man får kämpa mot sina egna fördomar, värderingar och erfarenheter kring handikapp och annat man ställs inför. Både jag och Lisa gick till jobbet, men vi både åkte hem redan halv två då det bara blev för tungt för oss.

Vid sitt skrivbord satt man som en dimma och tårarna rann titt som tätt. Vi glömde helt bort lunch och låg och grät i varandras armar till klockan var fem.